Det här behövde jag verkligen. Jag känner mig sååå glaaad.

Vet ni, för en stund sen tog vi en kort sväng med klövjeväskan jag och Laban. Kom hem, gjorde iordning Alfons för utgång och satte för ett kompostgaller för vardagsrumsingången och gick ut. Gick en lika kort runda m Alfons men i ett lugnare tempo. Men en Laban kan man inte gå sakta hehe. Laban var tyst när jag vi gick och tyst när vi kom hem.

Laban låg på soffarmstödet och var väldigt lugn. Annars när jag kommer hem brukar han rusa fram och försöka vifta svansen av sig:)

Kändes så lugnt och skönt. Hoppas, hoppas det har vänt. Kan det handla om en simpel kompostgrind? Förstår en hund att den ska vara lugn när den kommer upp? Har ju läst att en liten begränsad yta har en lugnande effekt, men kan man se resultat så fort?

När Laban var riktigt liten fick han panik när jag satte upp gallret och försökte hoppa över. Jag drog mig för att fortsätta kan jag säga. Valde att ha dem i hela lägenheten istället - en lgh med öppen planlösning. Kanske var för stort? Vakten i honom kanske stegrades av vistas i en sådan miljö?

Hoppas hoppas det nu lossnar.

Just det ja, glömde en annan framgång. Jag fick klippa Labans framtassklor. Båda! T o m de knepiga klorna som sitter längre upp på benet, vad de nu heter? Laban är så duktig att han lyfter upp tassen:)

Mattes älskling:)

Äntliiiigen känns det som våren är på G. På tiden efter den här hemska långa och mörka vintern.

Jag, killarna, Joahanna och hennes Linus tog oss till Årekärr. Ett superfint strövområde med massor av olika spår/vägar att välja på.

Vi tog en lagom sväng på 2,6 km. Och vilken natuuuur det var då! Alla möjliga olika träd, vattenfall och små söta broar här och där.

Mobilkameran var som tur med så det blidde några stycken.

Vi fick en del möten som gick hyffsat bra den här gången. Bättre än tippen här om dagen iaf *ryser när jag tänker på det*.

Looki looki

Tack alla som skrivit peppande inlägg till mig när det gäller ensamträningen. Det är så mkt känslor i att ha hund, speciellt hundar med speciella behov. Laban är en sådan hund. Världens mest underbara personlighet är han. Men när man som matte har sina visioner när det gäller hundägandet så kan det bli lite oroligt när saker och ting inte flyter på som man önskar. Men! Skam den som ger sig säger man ibland. Jag tänker inte ge mig. Jag får mina låga stunder av tvivel men oftast känner jag tillförsikt.

En vacker dag sover L när jag kommer hem:)

Idag gjorde L mig glad. Jag tog en runda till återvinningen och var borta kanske lite mer än 5 minuter. Killarna hade fått frukosten i varsin liten aktiveringsleksak innan jag gick. När jag går brukar Laban oftast gå till dörren, så också den här gången. Men han var tyst när jag gick, han var tyst när jag kom hem och han kom fram till dörren när jag öppnade men sprang lika snabbt tillbaka till aktiveringsleksaken. Det gjorde han inte igår när han hade märgben och tugga på (var väll ingen märg kvar hehe).

Tänk vad lite som ska till för att göra en glad :)

Lite bilder från promenaden nu:)